Dalkarlshyttans historia

Dalkarlshyttans historia går tillbaka till Gustav Vasas tid. År 1541 omtalades här en hytta, och 1549 omnämndes som ägare till denna Fremunder Ersson. Hyttan ägde bestånd till förra hälften av 1600-talet. En stångjärnshammare byggdes 1554 på södra sidan av Lindesån. Anläggare var troligen kyrkoherde i Linde, Andreas Eriksson; i varje fall drev denne hammaren på 1560-80 talen.

År 1640 erhöll Sten Andersson, länets förste bergmästare och den förste borgmästaren i Lindesberg, privilegier på två hammarsmedjor, Övre och Nedre Dalkarlshyttan. Privilegierna konfirmerades 1645 för två hammare och fyra händer. Nedre hammaren nedlades 1785 i samband med att Johan Smaraeus blev ägare till Dalkarlshyttan.

Den som 1788 erhöll privilegier på anläggande av ett manufakturverk med två kniphamrar, sålde 1797 bruket till assessor N.R Cederborgh på Östra Bår. År 1823, fyra år före sin död, överlämnade denne Dalkarlshyttan till en av sina söner, protokollssekreterare Fredrik Cederborgh, mest känd som författare till romanerna Uno von Transenberg och Otto Trallings lefnadsmålning. Han avled 1835, och två år senare förvärvades bruksegendomen av vice häradshövning Adam Lindberg och dennes broder brukspatron Carl Lindberg.

En tredje broder, brukspatron Lars Lindberg, sedemera på Kolsva, och brukspatron H.P.W Grahn på Kåfalla, vilka båda voro svärsöner till Fredrik Cederborgh, inträdde senare som delägare. Sedan Lars Lindberg 1856 inköpt Carl Lindbergs hälf, innehade han 3/4 och svågern resten.

I slutet av 1800-talet genomgick bruket en nydaning, aktiebolag bildades, den äldre masugnen ombyggdes och gjuteri anlades. Sedan 1872 fanns det även en kraftstation på Dalkarlshyttan.

Järnhanteringen pågick fram till 1930 under Thore Lindbergs ledning då den helt upphörde. Hans bror och efterträdare L.U. Lindberg inriktade sig på kalk och dolomittillgångarna.

Verksamheten vid Dalkarlshyttan expanderade under 1930-1940 till att omfatta även sågverk, kvarn och kraftstation. Den senare försörjde ca 600 abonnenter i Lindesberg och Ramsbergs kommuner.
Under 1970-talet revs kvarnen och kraftstationen övertogs av kommunen. År 1979 lades sågverket ner.

Innan renoveringen

När man började renoveringen av Masugnen var byggnaden väldigt illa åtgången. Det mesta fick lov att rivas och bytas ut. Det krävdes stora och avancerade åtgärder för att få byggnaden till det skick den är idag.

I huvudbyggnaden fanns t.ex. en jättelik silo som gick ända upp till takfoten. För att kunna avlägsna den var man tvungen att använda 280 sprängladdningar. Man fick gå mycket varsamt tillväga.

Salen som numera heter Orten, hyste två stora oljepannor. De försörjde stora delar av Lindesberg med energi en bit in på 1970-talet. Själva Masugnspipan var nästan helt bevarad. Antagligen har det funnits fyra Masugnar här, men när restaureringen startade fanns bara tre av dem kvar.

Masugnen rustas

Behovet av speciella lokaler gjorde att Mats Lagerman i slutet av åttiotalet köpte Masugnen. Han köpte in byggnaderna för 80 000 kr. Byggnaderna skulle inredas som företagshotell och lokalerna hade redan hyresgäster. Själva rusten tog drygt ett år - 16.000 arbetstimmar och kostade runt 12 miljoner kronor. 1989 invigdes de nya lokalerna som bl.a. hyste rivteknik, Optirock och Landstinget.

Visste du att...

Trälängan, Annexet som ligger till höger om entrén är helt nybyggd, men har fortfarande samma utseende som tidigare. Stenarna som återfinns i trapphuset liksom golvet i entrén är gammalt takskiffer från Träslottet vid Utterbergs bruk. De stora träpelarna och trätaket i entrén är hämtade från det gamla tullhuset i Stockholm. Det byggdes 1874, ungefär samtidigt som delar av Masugnen byggdes om. Disken i receptionen är uppbyggd av gammal tegelsten från en skorstensmur i Göranssonska gården. Själva masugnenspipan är nästan helt bevarad och kan bl.a. ses som väggar i entrén och i salen "Masugnspipan".

Sedan mitten av 1500-talet och fram till 1930 har järnhantering varit ett känt begrepp vid Dalkarlshyttan i Lindesberg. Masugnen, som uppfördes på 1800-talet och har genomgått en omfattande restaurering, är nu ett välutrustat Lärcentrum.

Vi har ett högteknologiskt samhälle som ställer stora krav på utbildning och kompetenshöjning. Snabba informationsutbyten är nödvändigt, inte bara lokalt utan även internationellt, därför fortsätter "hjärnhanteringen vid Masugnen".